Vid föreningens årsmöte i juli 1998 ombads jag av föreningens ordförande Lars-Gunnar Hansson att skriva föreningens historia. Jag var tveksam, då föreningen i historiskt perspektiv är mycket ung, ja så ung att några av de nuvarande medlemmarna var med redan då föreningen bildades.

En redogörelse för hur området, som kom att kallas Södra Espet, inköptes och exploaterades samt lite data om vägar och bebyggelse kunde endast bli kortfattad och av mindre intresse. Min minnesbild av de många årsmötena är att det inte fattats några större revolutionerande beslut att leta fram ur protokollsboken. Väghållning, fartbegränsning, ordningsregler, parkering, sandflykt och liknande frågor, av gemensamt intresse för medlemmarna, är de ständigt återkommande frågorna. På senare år tillkommer behandling av stadsplaneförslag och diskussioner med andra villaägareföreningar.

Men Södra Espet är ju mer än sommarvillor och vägar. En säregen natur, av många ansedd som alltför steril, ger området sin speciella charm. Den kan inte jämföras med inlandets lövskogar och gamla slåtterängar med en rik fauna och flora. Men den som inte bara önskar få ut sol, bad och avkoppling av sin sommarvistelse har mycket att hämta.

Jag har försökt att inte endast meddela lite fakta om områdets exploatering utan även naturen, dess sanddyner, dess växter, dess fauna och flora.

Ett varmt tack för värdefull hjälp till Thorsten Andersson, Stefan Gabrielsson, Ann-Marie Juhlin, Ola Magntorn, Bröderna Rönnow, personalen på Kristianstads Tingsrätt och Lantmäterimyndigheten.

Åhus, Södra vägen 17, i juni 1999

/ Sture Jönsson

HISTORIK

Villaområdet Södra Espet ligger inom det stora sandfältsområde som innanför den öppna strandremsan sträcker sig från Revhaken i norr till Helgeåns nuvarande utlopp i söder. Detta område ägdes i äldre tider gemensamt av Yngsjö byamän. Genom laga skifte år 1845 uppdelades det emellertid i långsmala skiften av mycket varierande bredd. Det skifte som nu till största delen omfattas av Södra Espet tilldelades hemmandet nr 14:3 i Yngsjö, vars ägor under detta nummer på ekonomiska kartan av år 1930, blad 73 och 74, redovisas på ytterligare 7 ställen. Själva gårdstomten, Gamle gård, låg närmast väster om nuvarande väg 118, mitt för Tofta gård. Enligt den 1933 tryckta beskrivningen till de nämnda kartbladen anges Göran Karlsson stärbhus som ägare till Yngsjö 14:3 och därmed sambrukade 10:11 som förvärvats i samband med hemmansklyvning 1891.

Det här aktuella området kom genom arvskifte att ägas av Kerstin Carlsson, gift med fältveterinären Johan Siöberg. Genom köpebrev av den 27 maj 1936 förvärvade dåvarande vägingenjören Åke Sigfrid delar av Kerstin Carlssons egendom, däribland det aktuella området. Den 1 juni samma år transporterades hälften av dessa fastigheter på advokat Harald Johnsson.

Från och med januari 1938 styckades skiftet 14:3 efterhand i tomter av varierande storlek allt efter köparens och säljarens önskan och givetvis med distriktslantmätarens Bertil Frostensons godkännande. Dock hade de förra ganska fria händer då det gällde utformandet av tomten.

Den första av dessa tomter köptes den 28 januari 1938 av direktör Lorentz Lindgren, adress Södra vägen 36.

Fullständig byggnadsplan byggnadsplan för hela området fastställdes 8 oktober 1985.

På nyåret 1938 påbörjades byggandet av Södra vägen. Det var den kände åkaren Karl Karlsson, boende vid Revhaken, som fick uppdraget att bygga samtliga vägar i området.

När det gällde Södra vägen anställde han bröderna Karl och Gösta Rönnow samt John Larsson att utföra arbetet. Bröderna Rönnows beskrivning av vägbygget är intressant särskilt om man jämför med användandet av dagens jättemaskiner vid vägbygge. “Traktorer eller andra lämpliga maskiner för vägbygge fanns inte. Till sin hjälp hade vi Karlssons två ardennerhästar samt en mullskoffa s.k. “Fjös”, med vilken vi “fjösade”, jämnade marken. Nästa moment var att täcka vägen med smågrenar från de träd vi tidigare fällt. Över denna matta lades halm och slutligen 10 cm. alv (?) och ett lager grus som innehöll en stor mängd flinta, som begärligt plockades hem av ortsborna”

Övriga vägar anlades av Karl Karlsson själv samt hans medhjälpare.

Under kriget hade militärerna taggtrådshinder på stranden längs hela kusten. Vid såväl Höjdsvängen som Södra vägen var det dock möjligt att komma ned till vattnet. Så kallade Spanska ryttare stod redo att placeras vid genomgångsställena. På ett flertal ställen på Rävabackarna hade man grävt skyttegropar vilka sedan efter krigets slut aldrig blev igenfyllda.

Under hela kriget gick fartygskonvojer längs kusten inom 3-milsgränsen, sålunda väl synliga från stranden. Det var med stort intresse man räknade antalet båtar i konvojen som kunde bestå av små och stora fartyg samt av oerhört skiftande ålder. Allt tillgänligt tonnage måste utnyttjas.